Ideellt engagemang är oftast både roligt och utvecklande. Samtidigt kan det få negativa konsekvenser när engagemanget är så stort att den egna psykiska hälsan blir lidande. Avtryck har pratat med två väldigt engagerade personer som till slut kände att de inte räckte till.
Att stressen och ångesten är stor bland unga är knappast någon nyhet. Flera undersökningar från såväl Världshälsoorganisationen (WHO) som Statistiska Centralbyrån (SCB) visar att både stressen och oron har ökat bland ungdomar under 2000-talet. En faktor som ofta brukar pekas ut är skolan. När arbetslösheten är hög så hårdnar kampen om arbetstillfällen vilket i sin tur leder till en ökad betygstress. Säkert ligger det mycket i detta. Men det finns även andra faktorer som kan öka ångesten.
Axel Sandin blev medlem i Grön Ungdom 2006 och blev snabbt väldigt aktiv. Under en period var han engagerad som språkrör för GU Stockholm, ordförande i Palestinagruppen, valberedare i MP Stockholms stad och ersättare i Kungsholmens stadsdelsnämnd. Samtidigt som han hade alla dessa uppdrag hade han dessutom ett heltidsjobb för Greenpeace. Situationen blev till slut ohållbar.
− Jag kände att jag började må dåligt och fick ångest när jag inte kunde utföra mina uppdrag ordentligt, säger han.
Som en följd av detta valde han att avgå från posten som språkrör för GU Stockholm. Han skrev också ett öppet brev där han förklarade vad som låg bakom avhoppet.
− Jag har aldrig under hela min tid som språkrör fått lika många reaktioner som efter det brevet. Många skrev och tackade mig och tyckte att jag var modig som vågade vara så öppen.
Från början hade Axel tänkt sluta med politiken helt och hållet men när han hade avslutat några uppdrag kände han att han mådde bättre och kunde fokusera mer på de uppdrag han hade kvar. Idag ångrar han inte att han tog på sig så mycket utan ser det istället som en viktig lektion.
− Faran ligger inte i att ta på sig för mycket tror jag. Men när man känner att man har för mycket så är det väldigt viktigt att säga ifrån i tid och våga släppa på prestigen.
Axel hann säga stopp innan det gick för långt och lyckades därmed klara sig från att bli utbränd. Men om man inte klarar det, vad händer då?
Eva* är 30 år, hon har tidigare bland annat jobbat inom barn- och äldreomsorgen och pluggat biologi. Idag går hon på arbetsträning hos en ideell organisation. Hon berättar att hon redan tidigt i livet började ställa väldigt höga krav på sig själv vilket ledde till stress och ångest. Till slut brakade allt samman, hon fick avbryta den kurs som hon höll på att läsa och blev liggande i sängen i flera veckor. Den första tiden gick all energi åt till att klara av vardagen, först när det hade gått flera månader kände hon att hon orkade söka hjälp.
Idag har det gått sju år sen kraschen men Eva är fortfarande inte helt återställd. Hon mår dock bättre idag, mycket tack vare den hjälp hon har fått från öppenpsykiatrin men också för att hon började med qigong, något som hon säger har gjort henne mer lugn och harmonisk.
− För att komma till rätta med djupgående och långvariga problem tror jag inte det räcker med att behandla sinnet och skita i hur resten av personen mår. Människan är en helhet och det går inte att skilja mellan kropp och sinne.
Som exempel säger hon att andningsövningar har varit väldigt viktiga för att hon ska må bättre. Hon tror även att det behövs stora förändringar i vården och större fokus på en allsidig och individanpassad behandling.
Arbetet i den ideella organisationen har ibland bidragit till stressen men hon säger också att det har känts bra att vara kvar i ett sammanhang där hon känner att hon hör hemma.
− Om jag ska ge något råd till de som lider av utmattningsdepression så är det att du ska lära känna dig själv. Var ärlig och utforska även de delar av dig som du helst inte vill veta något om. Ta reda på mer om vad du behöver för att må bra och använd det för att skapa ett riktigt skönt liv.
En faktor som har kommit att påverka vår mentala hälsa mer och mer de senaste åren är det som forskare och psykologer kallar för klimatångest. I takt med att koldioxidutsläppen stiger så stiger också vår oro för framtiden. Efter ett antal klimatmöten som slutat i fiaskon börjar situationen kännas mer och mer hopplös.
Samtidigt visar forskning som psykologen Maria Ojala har gjort att de som oroar sig mest för miljöproblemen och klimathotet faktiskt mår bättre än de som inte oroar sig alls. Orsaken till detta, menar Ojala, är att ungdomar som oroar sig över de här frågorna hittar en existentiell mening med livet. Men det är också viktigt att man känner att miljöproblemen går att lösa och känner tilltro till olika miljöorganisationer. Om man inte känner den hoppfullheten och tilltron kan oron istället övergå i ångest och depression.
Valdemar Möller
*Eva heter egentligen någonting annat.
